ullasmedievarld

För att skriva några avslutande ord om kursen medier och samhälle så skulle jag vilja sammanfatta det som så att det har varit väligt roligt att det varit så olika föreläsningar, och du har aldrig vetat vad som komma skall.  Jag känner att jag fått en bredare inblick i vad som försiggår där ute i världen, samt fått lite nya tankar om vad som kanske kommer vänta mig i framtiden. Nya intressen har skapats och den annorlunda examinationsformen gjorde det hela till en toppenkurs!

Jag tackar därför för mig och tar med mig nya krafter och kunskaper in i nästa kurs!

Lev väl!

/Ulrika

Olsson, Anders R. (2009). Yttrandefrihet & tryckfrihet: handbok för journalister. 6., [omarb. och uppdaterade] uppl. Lund: Studentlitteratur

Curran, J. Gurevitch, M. (2005). Mass Media and Society. 4:e uppl. Hoddler Arnold

McChesney, R W. (2001). Rich Media, Poor Democracy: Communication. Politics in Dubious Times. New York: The New Press.

Hadenius, S. Weibull, L. Wadbring, I (2008). Massmedier Press, radio och TV i den digitala tidsåldern. 9:e uppl. Falun:Ekerlids.

Hvitfelt, Håkan & Nygren, Gunnar. (2008) På väg mot medievärlden 2020 – journalistik, teknik, marknad. Studentlitteratur, Lund

Sista föreläsningen för medier och samhälle och den som avslutar den är Jens Cavallin som tar vid där han slutade och inleder dagens föreläsningen med att fråga om vi sett den senaste nyheten?

Den han syftade på var den med kungen och ”skandalboken” som prytt tidningsomslag och varit hett debattämne i tv. Eftersom jag älskar att ha rätt är jag bara tvungen att skriva att detta inte är en nyhet för mig. Att Kungen skulle vara en grispelle hörde jag talas om för ca tre år sedan, och när jag berättade om detta för folk så ”dumförklarades” jag och många påpekade att om detta var ett så pass känt ämne, varför har då inte tidningar skrivit om detta innan? Jag förklarade att det var ett tabulagt ämne och att kvällstidningar gärna tog avstånd från sådana skriverier gällande kungen. Ha ha, fick jag i ansiktet. Nu är det svart på vitt, en bok om kungens upptåg. Att sen boken kanske inte framstår som sannhetsenig tror jag egentligen inte spelar någon större roll. Igår i kvällsöppet erkände i princip alla som var med, tidningar som politiker, att denna fråga inte var helt tagen ur luften utan att det i flera år har tisslat och tasslats i korridorerna om Kungens affärer men att ingen har vågat ta steget och skriva om detta för att man vill inte göra sig ovän med hovet. Men varför ska egentligen inte Kungen granskas när alla andra politiker blir granskade i sömmarna, han är ändå vår statschef, någon som representerar Sverige? Visst att han inte har valts som Kung och att han har rätt till ett privatliv men om det är detta våra skattepengar går till så är det i allra högsta grad ett allmänintresse. Det diskuterades även i kvällsöppet att affären med Jonas Bergström också hade legat på bordet ett tag men att man inte vågade skriva om det förrän Norsk press tog tag i saken. Det är lite läskigt ändå att tidningar inte har vågat skriva om skandaler rörande kungafamiljen fast än man har vetat om det. Det tycker jag visar på att det finns mycket som händer men som tidningar inte skriver om av ren rädsla, då undrar man om vi verkligen lever i ett öppet samhälle där tidningarna enbart talar sanning?


Detta för oss in på en annan diskussion vi hade med Jens, vem skall egentligen bestämma innehållet i medierna? Jens menade att även om ansvarig utgivare ger tillstånd för att någonting ska sändas eller tryckas så kan andra hindra att innehållet ska komma ut, exempelvis ägaren. Hvitfelt (2008) skriver att tidningsbranschen idag visar minskad konkurrens på grund av uppköp och sammanslagningar och att förändringarna därför påverkar innehållet i tidningarna, priset och positionering av medier. Detta går helt emot vad jag skrev i tidigare blogginlägg om föreläsningen med Jens. Där argumenterade jag för att konkurrens var en bra sak och att jag trodde det gjorde journalistiken bättre och det står jag fortfarande fast vid men man blir ju lite orolig när konkurrensen minskar. Vad händer egentligen om det är en och samma ägare till allt? Som i Italien exempel, där skulle man ju kunna tänka sig att de blir hjärntvättade med både det ena och det andra för hur ska man kunna vara kritisk när allt innehåll kommer från en och samma ägare? Vad lär man egentligen ut på journalisthögskolorna där?


Man vill ju som sagt tro att tidningar är objektiva och att innehållet bestäms av journalister istället för intressenter till företaget men så verkar inte vara fallet. Jag tror att vi svenskar är alldeles för godtrogna och inte alls tror att tidningar ska undanhålla sanning för oss. En sak är säkert, man börjar ju undra om vad som egentligen försiggår där upp på makttoppen.  

Idag hade vi en jätteduktig föreläsare, Elisabet Idemark, som kom och berättade om sitt arbete som internationell samordnare och koordinator, men även sitt nuvarande arbete med ungdomsstyrelsen.

Elisabet frågade oss, vad är egentligen europé? Att det finns många föreställningar om hur vi är som individualister men att det inte finns något som är gemensamt för just en europé. Jag tror att är för stor skillnad mellan de olika länderna för att vi ska kunna helt identifiera oss med de olika kulturerna. Det kommer nog dröja länge förrän vi kommer sluta säga att ”det där är typiskt svenskt, franskt eller tyskt”. Elisabet påpekade att våra nationer kryper allt närmre varandra och snart kanske det inte kommer finnas något som är unikt för respektive kultur. Jag tror att fastän Sverige och även resten av Europa går mot mer mångkulturella samhällen så kommer det ju alltid finnas en grundkultur i varje land och den kommer nog vara väldigt svår att komma ifrån. Visst att man kanske influeras av andra kulturer men det ser inte jag som något negativt, snarare positivt då man istället kan ta lärdom eller nytta av hur andra lever. ”Vårt” sätt att leva behöver ju inte vara bättre än något annat och istället kanske man kommer att uppskatta varandras olikheter snarare än att fördöma dem. Jag menar, bara för att vi har tacos, pizza och kinamat i vårt land betyder inte det att den äts på samma vis som i dess ursprungsländer, man hittar ett sätt till att anpassa den nya kulturen till ens egen kultur och på så sätt vidbehåller man ju ändå sin ”grundkultur”. Det jag vill ha sagt är att mångkultur är bra så länge man kan komma överrens om något gemensamt som alla kan efterleva och så även i EU, hade det inte funnits likheter mellan oss européer så hade antagligen inte EU existerat.

Elisabet frågade oss också om vi hade någon idé om varför deltagandet i EU-valet är så lågt? Är inte den politiken lika viktig som den i det egna landet? Och ska vi då verkligen vara med i EU om inte den politiken intresserar oss? Jag tror egentligen inte att det handlar om ett intresse, utan om okunskap. Man är inte tillräckligt insatt och är man inte insatt så ser man kanske ingen anledning till att rösta. Och anledningen till att folk inte är insatta tror jag beror på att EU-valet inte uppmärksammas lika mycket som det egna landets val. Jag mins över huvud taget ingenting om EU-valet förra året, minns knappt att vi skulle rösta. Hade man gjort lika stor uppståndelse om det som med det egna valet så hade säkert fler intresserat sig för det också. Elisabet påpekade att massmedia oftast inte diskuterar frågorna som tas upp på de olika EU-mötena, utan oftast bara om det som rör sig utanför mötena. Detta kan ju också ses som en anledning till att man kanske inte intresserar sig för EU lika mycket.

Ungdomsstyrelsen
Andra delen av föreläsningen med Elisabet Idemark handlade om hennes arbete med ungdomsstyrelsen. Hon inledde med att fråga oss när vi ansåg att man var vuxen och vi kom fram till att 30år var en bra ålder. Elisabet berättade för oss att om ca 10år kommer det inte finnas tillräckligt med folk på marknaden som kan ta över alla framtida pensionärers jobb och därför måste även ungdomar börja jobba tidigare. Men som jag ser det nu så finns det ju knappt några jobb för de unga och om man väl får jobb så ska man ha en meter långt CV och gärna både ha rest jorden runt, jobbat sen man 15år och engagerat sig i diverse föreningar. Detta ledde in oss på det som Elisabet kallar för CSR- corperate social responsibility, alltså en trend bland företag att ta ansvar för att få ett välfungerande samhälle. Detta skulle innefatta tre punkter, etiskt ansvar, miljömässigt ansvar och socialt ansvar.

Ett exempel som hon tog upp var bland annat hur Swedbank tar sitt ansvar genom att erbjuda arbetslösa praktikplats som eventuellt kan leda till jobb i framtiden. Elisabet frågade då om man skulle kunna tvinga stora företag till att ta ansvar? Jag kan tycka att det är en självklarhet för stora företag att visa att man värnar om Sveriges välmående. Framförallt så tror jag att det är bra för deras varumärke att visa att de tar ansvar och dessutom är det nästan gratis marknadsföring om man tar hjälp av ”tacksamma” praktikanter som sedan sprider det goda varumärket vidare. Ett annat sätt att ta ansvar kan vara som ICA gjorde när de använde ICA-Jerry i sin reklam. Många missuppfattade detta och tyckte ICA istället gjorde narr av handikappade genom att ta med honom i sin reklam. Detta var inte alls meningen, utan ICA:s sätt att ta ansvar och få ut fler handikappade och funktionshindrade på marknaden. Jag tycker det är otroligt viktigt att man inte glömmer bort denna grupp när det kommer till arbetskraft. En cp-skadad vän sa till mig för inte så länge sen, vi kan mer än vad folk tror, och det tycker jag speglar företags okunnighet gällande handikappade och funktionshindrade så bra. Jag tror företag är rädda för det okända och därför ser man inte dem som god arbetskraft. Speciellt eftersom Elisabet säger att i framtiden kommer det behövas all arbetskraft vi kan få så tror jag detta är viktig grupp vi inte ska bortse ifrån.