ullasmedievarld

I kursen medier och samhälle pratade vi ju rätt mycket om lagar och regler gällande journalistik. Bland annat vad som gäller vid yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen, men något som vi inte diskuterade lika mycket var journalisternas egna ”regler”, de etiska.

Enligt spelregler för press tv radio (2010) så ska press ge korrekt och allsidig nyhetsförmedling samt kontrollera så att uppgifter i text stämmer överens med verkligheten. Även löpsedel, ingress och rubrik ska kunna kännas relevant för innehållet, och bilder ska vara korrekta, det vill säga inte retuscherade så att bildens innehåll kan misstolkas.

Det första som slår mig när jag läser detta är att jag känner mig väldigt lurad. Hur ofta läser man inte löpsedlar och sedan när man köper tidningen handlar artikeln inte alls om det som löpsedeln tydde på? Jag tänker framförallt på kvällstidningar och skvallerblaskor. Allt handlar om att sälja så många lösnummer som möjligt (såklart!) men hur blir det när en tidning har legat på gränsen så många gånger för att tala osanning att trovärdigheten sjunker? Är man bara ute efter att sälja lösnummer och inte känner att man har någon som helst skyldighet till sin läsarkrets så kanske det inte spelar någon roll om man blir klassad som skvallerblaska istället för nyhetsförmedlare. Det hade exempelvis varit intressant att se hur en kvällstidning, exempelvis aftonbladet, har förändrats genom åren, om trovärdigheten för tidningen har sjunkit och hur man har förändrat innehållet. Men å andra sidan så är de etiska reglerna bara en rekommendation och inte en lag, vilket gör att det enda man spelar om är sitt rykte och trovärdighet. Och så länge folk köper lösnummer finns det kanske inte någon anledning för tidningar att ändra på sin journalistik heller, man brukar ju säga att sex, död och skvaller säljer vilket kanske väger högre än trovärdighet, vad vet jag?

En annan sak som vi pratade mycket om med Eva Jönsson i förra kursen var vad som gällde vid förtal och för att förtal ska vara ”lagligt” så ska det finnas ett allmänintresse vilket Lina Isaksson förklarade lite närmre, att man måste kunna skilja på vad som är ett allmänintresse och vad som är allmänt intresse. Enligt Isaksson är allmänintresse något som har betydelse för allmänheten, det vill säga något som kan ha betydelse för allmänheten att veta. Exempelvis kan man säga att om vår statsminister körde rattfull så är det ett allmänintresse eftersom det då kan ha påverkan på om han är lämplig att vara vår statsminister eller inte. Ett allmänt intresse skulle istället kunna vara att vår statsminister i sin ungdom har varit otrogen, vilket skulle mer kunna klassas som skvaller, enligt min mening. Något vi pratade om är att tidningar ofta är väldigt snabba med att peka ut gärningsmän med både namn och bild vilket skulle kunna klassas som förtal om man gärningsmannen var oskyldig. Dock så hör man nästan aldrig om att feldömda gärningsmän fått upprättelse, jag menar, även om personen inte har begått brottet så har den ändå varit misstänkt och uthängd i hela Sverige och har man inte följt upp brottet så kanske man aldrig får reda på vem den egentliga gärningsmannen är vilket betyder att man förstört någons liv. Men eftersom man nästan aldrig hör om upprättelse betyder detta att det aldrig sker eller är folk omedvetna om att man kan anmäla tidningar för förtal?

Jag tror nog aldrig att man kommer vara riktigt nöjd med journalistiken, är det inte tillräckligt smaskigt vill man inte köpa tidningen och är det för smaskigt blir man upprörd över hur journalisten kunde vara så respektlös. Pressregler eller ej, jag tycker det är bra att dem finns och att de finns med som riktlinjer för hur journalister ska arbeta, dock så tycker jag att det borde finnas ett straff för om man faktiskt bryter mot dem och inte bara ett ”skamstraff”.