ullasmedievarld

Idag hade vi en jätteduktig föreläsare, Elisabet Idemark, som kom och berättade om sitt arbete som internationell samordnare och koordinator, men även sitt nuvarande arbete med ungdomsstyrelsen.

Elisabet frågade oss, vad är egentligen europé? Att det finns många föreställningar om hur vi är som individualister men att det inte finns något som är gemensamt för just en europé. Jag tror att är för stor skillnad mellan de olika länderna för att vi ska kunna helt identifiera oss med de olika kulturerna. Det kommer nog dröja länge förrän vi kommer sluta säga att ”det där är typiskt svenskt, franskt eller tyskt”. Elisabet påpekade att våra nationer kryper allt närmre varandra och snart kanske det inte kommer finnas något som är unikt för respektive kultur. Jag tror att fastän Sverige och även resten av Europa går mot mer mångkulturella samhällen så kommer det ju alltid finnas en grundkultur i varje land och den kommer nog vara väldigt svår att komma ifrån. Visst att man kanske influeras av andra kulturer men det ser inte jag som något negativt, snarare positivt då man istället kan ta lärdom eller nytta av hur andra lever. ”Vårt” sätt att leva behöver ju inte vara bättre än något annat och istället kanske man kommer att uppskatta varandras olikheter snarare än att fördöma dem. Jag menar, bara för att vi har tacos, pizza och kinamat i vårt land betyder inte det att den äts på samma vis som i dess ursprungsländer, man hittar ett sätt till att anpassa den nya kulturen till ens egen kultur och på så sätt vidbehåller man ju ändå sin ”grundkultur”. Det jag vill ha sagt är att mångkultur är bra så länge man kan komma överrens om något gemensamt som alla kan efterleva och så även i EU, hade det inte funnits likheter mellan oss européer så hade antagligen inte EU existerat.

Elisabet frågade oss också om vi hade någon idé om varför deltagandet i EU-valet är så lågt? Är inte den politiken lika viktig som den i det egna landet? Och ska vi då verkligen vara med i EU om inte den politiken intresserar oss? Jag tror egentligen inte att det handlar om ett intresse, utan om okunskap. Man är inte tillräckligt insatt och är man inte insatt så ser man kanske ingen anledning till att rösta. Och anledningen till att folk inte är insatta tror jag beror på att EU-valet inte uppmärksammas lika mycket som det egna landets val. Jag mins över huvud taget ingenting om EU-valet förra året, minns knappt att vi skulle rösta. Hade man gjort lika stor uppståndelse om det som med det egna valet så hade säkert fler intresserat sig för det också. Elisabet påpekade att massmedia oftast inte diskuterar frågorna som tas upp på de olika EU-mötena, utan oftast bara om det som rör sig utanför mötena. Detta kan ju också ses som en anledning till att man kanske inte intresserar sig för EU lika mycket.

Ungdomsstyrelsen
Andra delen av föreläsningen med Elisabet Idemark handlade om hennes arbete med ungdomsstyrelsen. Hon inledde med att fråga oss när vi ansåg att man var vuxen och vi kom fram till att 30år var en bra ålder. Elisabet berättade för oss att om ca 10år kommer det inte finnas tillräckligt med folk på marknaden som kan ta över alla framtida pensionärers jobb och därför måste även ungdomar börja jobba tidigare. Men som jag ser det nu så finns det ju knappt några jobb för de unga och om man väl får jobb så ska man ha en meter långt CV och gärna både ha rest jorden runt, jobbat sen man 15år och engagerat sig i diverse föreningar. Detta ledde in oss på det som Elisabet kallar för CSR- corperate social responsibility, alltså en trend bland företag att ta ansvar för att få ett välfungerande samhälle. Detta skulle innefatta tre punkter, etiskt ansvar, miljömässigt ansvar och socialt ansvar.

Ett exempel som hon tog upp var bland annat hur Swedbank tar sitt ansvar genom att erbjuda arbetslösa praktikplats som eventuellt kan leda till jobb i framtiden. Elisabet frågade då om man skulle kunna tvinga stora företag till att ta ansvar? Jag kan tycka att det är en självklarhet för stora företag att visa att man värnar om Sveriges välmående. Framförallt så tror jag att det är bra för deras varumärke att visa att de tar ansvar och dessutom är det nästan gratis marknadsföring om man tar hjälp av ”tacksamma” praktikanter som sedan sprider det goda varumärket vidare. Ett annat sätt att ta ansvar kan vara som ICA gjorde när de använde ICA-Jerry i sin reklam. Många missuppfattade detta och tyckte ICA istället gjorde narr av handikappade genom att ta med honom i sin reklam. Detta var inte alls meningen, utan ICA:s sätt att ta ansvar och få ut fler handikappade och funktionshindrade på marknaden. Jag tycker det är otroligt viktigt att man inte glömmer bort denna grupp när det kommer till arbetskraft. En cp-skadad vän sa till mig för inte så länge sen, vi kan mer än vad folk tror, och det tycker jag speglar företags okunnighet gällande handikappade och funktionshindrade så bra. Jag tror företag är rädda för det okända och därför ser man inte dem som god arbetskraft. Speciellt eftersom Elisabet säger att i framtiden kommer det behövas all arbetskraft vi kan få så tror jag detta är viktig grupp vi inte ska bortse ifrån.